Mitt enda inlägg i partipolitiksdebatten

Det kommer här:

Jag är nog inte ensam om att vara förvirrad i detta val. Svensk politik verkar vara under så mycket förändring att ingen vet vad som är vad. Samtidigt verkar inget hända och alla partier säger samma sak, eller ingenting. Mycket kan visserligen hänga ihop med min totala överbelastning när det gäller tankar och planering det finns liksom ingen energi kvar för samhällsengagemang just nu. Men väldigt mycket handlar om mitt frustration över hur människor beter sig i samband med val. Folk som annars är vettiga och nyanserade börjar skrika ut slagord, generaliseringar, omskrivningar och skällsord. Det är ingen skillnad på höger och vänster utan alla är lika stora idioter och under någon månad tappar jag respekten för halva min umgängeskrets pga deras agerande.

Värst i år är nog behandlingen av SD. Det är hot, svordomar, förstörelse, sabotage och ignorerande från människor som i vanliga fall argumenterar för vikten av ett demokratiskt samhälle. Ja, dom gör det till och med i demokratins namn. När det gäller SD så tycks inte Voltairs citat gälla, när SD kommer på tal så ser vissa människor rött och förståndet verkar flyga iväg.

Jag kan inte förstå hur man tror att detta leder till något gott? Enligt en Sifo-undersökning så kan 8% tänka sig att rösta på SD (och då kanske man dessutom måste väga in alla som inte vågade erkänna detta) så vi pratar inte om en liten grupp nazister och smygrasister – vi pratar om upp emot 700 000 personer. Det dom lyssnar på är inte entusiastiska vänsterungdomar och deras SD-protester, det dom lyssnar på är Jimmy Åkesson och co som berättar om att SD är ett förtryckt parti, sen ser dom att det är sant. Herr Åkesson säger att dom står för den obekväma sanningen och att dom andra partierna och dess anhängare försöker tysta detta – och dom får rätt till hälften.

Att sabotera, håna och förakta kommer bara förstärka deras roll som martyrer och enligt statsvetaren Marie Demker så har det i andra europeiska länder verkat till fördel för dom främlingsfientliga partierna.

Dom människor som tänker rösta eller kan tänka sig att rösta på SD är rädda, förbannade eller frustrerade människor. Istället för att kalla dom idioter, sabotera deras möten och annat idiotiskt så bör man möta dom i samtal (inte debatter). Samtala om vad som skrämmer dom, vad som gör dom förbannade. Bemöt dom med fakta, att det är samhällsklassen och inte kulturen som är den starka faktorn i arbetslöshet och kriminalitet. Eller var tyst och låt lögnerna bemötas av dom som har fakta. Bara ni slutar kalla 10% av vår befolkning för idioter.

För faktum är att vi har ett stort problem i vårt samhälle, det är därför SD har ett så stort stöd. Dom flesta av oss vet att invandringen inte är problemet men om vi låtsas att det inte finns något problem alls så låter vi SDs förklaring stå oemotsagd.

Så minns Voltair och läs gärna Mymlans inlägg och Betnérs genomgång av SDs politik (del 1, del 2, del 3, del 4 och del 5).

Etiketter:demokrati, sverigedemokraterna, val2010, voltair

En skogseremit uttalar sig?

Den här kommentaren såg jag i kommentatorsfältet till artikeln om den minskade amningen:

”Grattis ”feminister” nu har ni snart lyckats med ”genus-konceptet-kön är bara en social konstruktion” och nu ser vi resultatet, att sätta sig över livets och naturens lagar kommer dock att straffa sig”

Såg ni? Läste ni? ”att sätta sig över livets och naturens lagar kommer dock att straffa sig”.

Jo visst, vi lever över våra resurser och leker med DNA och gener på ett ibland skrämmande sätt. Men jag tvivlar på att personen som skrev detta lever i en hydda i skogen utan el, vatten, värme och jagar eller samlar ihop sin mat. Förmodligen använder dessutom personen modern sjukvård, transporterar sig på andra sätt än till fots och verkar dessutom använda en dator.

Fast allt detta ”onaturliga” är väl OK så länge man inte drar in amningen, dess naturlighet slår tydligen allt det andra.

Etiketter:aming, eremit, naturlig, onaturlig, sten i glashus

Den där förbannade bröstpumpen…

Jag hinner inte hänga med i så mycket valsnack och jag har inte sett en enda utfrågning från början till slut. Det jag hinner se ser jag med jag nattar sonen (han somnar rätt fort av det!). Till min glädje fick jag höra att Ohly fick frågan om individuell föräldraförsäkring.  Jag håller knappt med V om något men här är vi på samma sida. Glädjen dog dock snabbt när samtliga inblandade började älta amningen. Utfrågarna var direkt pinsamma i sina försök att ställa hårda frågor! Deras formuleringar kändes som hämtade från 50-talet och deras inställning till amning mer konservativ än alla jag mött i vården!

För det är ju inget problem för en kvinna att börja arbeta när ens barn är 7-8 månader om man planerar för detta, inte generellt. Barnet har vid det laget börjat äta annan mat och kvinnan kan då fortsätta amma på sin fria tid. Dessutom kan man vänja barnet vid ersättning i flaska som komplement redan tidigt för att på så sätt ge föräldrarna fler alternativ på hur man löser vardagen. Och som ett tredje alternativ så kan man använda den, i dagarna, omtalade bröstpumpen. Kanske är detta också det sämsta alternativet vilket gör det extra synd att det var det första Ohly kom på. Nu rasar kvinnor över hela landet över hans uttalande och den fråga som är nästan viktigast för mig i det här valet har reducerats till bröstpumpens vara eller inte.

Det verkar som att detta är den fråga som provocerar mest tillsammans med invandringen. Och gemensamt för dom båda är att det verkar omöjligt att föra en vettig debatt. Bröstpumpar och burkor…var ska detta sluta?

Etiketter:amning, bröstpump, debatt, invandring, ohly, val 2010

Tillägg

Nu när jag läser igenom förra inlägget så märker jag att det låter helt seriöst! Men ni trodde väl inte att jag på allvar skulle se mig som KBT-terapeut efter en vecka?

Fast hon HAR vattenskräck och vi försöker jobba förbi den. Men inte så pretto som det lät. Humorn gick lite förlorad, jag tror jag är lite ringrostig…

Min första KBT-patient

Jag har klarat av cirka en poäng av dom trehundra som psykologprogrammet inkluderar. Därför kände jag att jag ikväll var redo för min första KBT-patient.

Patienten är min dotter som vid sex månaders ålder inte badat en enda gång på grund av sin skräck för vatten. Det har varit så pass illa att hon inte ens vågat vara i badrummet när sonen badat.

Men idag så lyckades vi faktiskt ha en trevlig stund i badrummet samtidigt som sonen badade, på behörigt avstånd och med roliga leksaker att sysselsätta sig med. Om det fortsätter så här så kanske hon kan ta sitt första riktiga bad lagom till julafton!

Etiketter:barn, Humor, jul, KBT, vattenskräck

Strålande amningsnyheter!

Antalet barn som delammas ökar samtidigt som antalet helammade barn minskar enligt Socialstyrelsen. Detta är, vid en första anblick i alla fall, alldeles underbara nyheter!

Rätt många har under åren fått för sig att jag skulle vara emot amning vilket är helt fel. Jag är bara emot amning för egen del, annars anser jag att alla som vill amma ska göra det så länge dom vill och få den hjälp dom behöver för att lyckas med detta.

Men jag anser också att amning ska vara något helt valfritt och att kvinnor som känner sig obekväma med amning ska få fullt stöd i sitt val att ge mat via flaska istället. Min erfarenhet är nämligen att väldigt många kvinnor idag känner ett tvång, uttalat eller ej, att amma så länge inte medicinska skäl finns. Kanske kan man skylla det på nya krav på kvinnor eller samhällets tempo som gör att fler kvinnor har svårt att hitta ro att sitta hemma och amma. Eller så kan man se det som att vi lever i ett fullständigt onaturligt samhälle så därför är det kanske inte så konstigt att allt fler kvinnor väljer att ge mat till sina barn på ett onaturligt sätt? (Jag har tidigare skrivit om ämnet här)

Alltså, min erfarenhet är att allt för många kvinnor mår dåligt över att bli ”tvingade” att amma och därför ser jag mycket positivt på att allt fler väljer att inte helamma. Jag hoppas nämligen att majoriteten är kvinnor som väljer att inte amma. Sen finns det fortfarande allt för många kvinnor som vill men inte lyckas på grund av bristande kunskap, hjälp och stöd. Det är fel och bör självklart åtgärdas, men det är inte min kamp.

Jag hoppas också att detta innebär att fler män får ta en aktiv del i föräldraskapet redan från start. Självklart är inte helamning ett hinder för detta, men för många är det lättare när inte barnet är så konstant bundet till mamman dygnet runt.

Etiketter:amning, föräldraskap, frihet, naturligt, normer

”Hamnar inte mitt barn i rätt skola så blir det katastrof”-ångest

Jag har aldrig varit särskilt orolig som förälder, inte mer än vanligt alltså. Visst har jag kollat till mina barn när dom sover för att se så att dom lever men jag har aldrig på allvar varit orolig för PSD. Sonen får klättra och leka rätt vilt, så länge det inte är en stor fara för hans liv och hälsa så får han hållas. En stukad arm eller två är inte hela världen. Han får använda knivar och leka själv på gården. Jag (och min man) anser båda att ständig oro i förlängningen är mer farligt än några skärsår.

Men när det kommer till val av skola så är jag fullkomligt neurotisk. Redan när sonen var nyfödd så började jag få ångest över skolvalet. Jag satte honom i kö till dom skolor som hade kösystem men kände knappast någon lindring eftersom jag insåg att jag ALDRIG kommer kunna veta vilket val som är det bästa. Det kommer bero på hur han är som person, vilka barn han hamnar med och hur personalen fungerar tillsammans med barngruppen. När jag insåg detta, att det i slutändan ligger utanför min kontroll så fick jag nog en mindre ångestattack.

Nu har han börjat på en förskola som förmodligen är det bästa valet utifrån det jag i rimlighetens namn kan veta. Den har bra rykte från bekanta som jag litar på, väldigt liten personalomsättning, bara internt vikariesystem, maten lagas på plats, den ligger precis bredvid skogen som utnyttjas nästan varje dag och på avdelningen finns två utbildade och väldigt engagerade pedagoger. Detta borde lindra ångesten kan man tycka, men icke.

Så till slut måste jag inse att även jag har ett område inom mitt föräldraskap där min rädsla är helt ur proportion. Nu får jag börja arbetet med att släppa kontrollbehovet av sonens (och dotterns!) skolgång till en nivå som är lite mer rimlig. Till att börja med så kan jag ju försöka inse att situationen just nu är perfekt och vänta med att ta itu med problem som bara eventuellt kommer dyka upp.

Etiketter:Ångest, barnomsorg, beslutsångest, föräldraskap, skola, val